för ett årsedan så trodde jag aldrig att mitt liv sskulle se ut så här, absolut oväntat.

man ska verkligen aldrig säga aldrig eller att saker och ting inte kommer hända just dej, det vet man verkligen inte.

för ett årsedan så trodde jag på ett ungefär att jag skulle vara ute och festa som alla andra i min ålder och leva ett singel liv, och ut på en massa vilda äventyr. jag trodde aldrig att det skulle vara i närheten av så här.

jag trodde det va så jag ville leva mitt liv, som en totaly crazy tjej!

hade jag vetat att mitt liv skulle bli så här hade jag inte trott det själv, jag hade nog sagt att det är inte mig.

 

med tiden som sen gick fick jag mig en riktig överraskning, bebisen. jag visste inte om jag skulle vara glad eller vara ledsen, allt vart bara kaos i mitt huvud i flera dagar men jag insåg sen att jag inte ville ta bort de när det endå gått 2 månader och jag har sett det, det kändes som om det redan fanns nå speciellt mellan bebisen och mig då.

jag fick en bebis och förlorade en kille, ett rent helvete blev allt, tills jag insåg att jag va stark nog att bita ihop och ta allt som det skulle komma för jag visste att det skulle bli mer.. jag hade inte tid för att älta i saker och bråk å så.

 

sen började jag umgås med tim, vi va bara "speciella vänner" först.. tills vi båda fick känslor för varandra, och tur va väl det att vi båda fick de för annars hade kanske man hade vart ensam om dom känslorna.

jag va rädd för att han inte skulle kunna ta att det kom en bebis, en som inte va hans heller.. jag vet inte hur många gånger jag grät och va rädd att det skulle kunna äventyra allting. en bebis tog ju ett tag för mig och acceptera för mig, och jag trodde det skulle vara jättesvårt för honom att göra det.. eller ja jag visste inte om han skulle kunna ta de. han har ju vetat enda ifrån början när jag fick veta, att det fanns en liten bebis i magen så det va ju ingen överraskning. han har ju funnits vid min sida när jag behövt någon, jag har alltid vart så tacksam för det.. det är jag fortfarande! den dagen han sa till mig att bara för att det kommer en bebis så betyder inte det att han kommer sluta tycka om mig, utan att jag fick ju faktiskt räkna med att när bebisen kom så skulle han inte bara tycka om mig längre. finns inga ord om hur mycket jag älskar honom, det känns så rätt. jag visste inte att det kunde kännas så himla bra. att ha någon vid sin sida som går igenom allting tillsammans med en är en obeskrivligt bra känsla.

 

att flytta hem ifrån nu nånting fanns inte med på världskartan för mig men nu den sista tiden så har jag insett att det är något jag måste. jag har ju inte blivit utkastad hem ifrån, nejnejnej det skulle jag nog aldrig kunna bli! men det är för allas skull. allting kommer bli bättre då. jag håller ju endå på att få en egen liten familj.

för mig känns det så uppenbart just nu att flytta. vill ju inte komma ifrån fränsta så ska kika runt här.

 

flytta hem ifrån & skaffa en egen liten familj, det va inget jag hade kunnat gissat mig fram till för ett årsedan.

nu kan jag inte tänka mig att byta mitt liv med någon eller ändra nånting, jag är så himla nyfiken på hur allting kommer se ut för mig om ett år från nu! man vet ju aldrig ;)