Fan hur kan man vara så självisk? Även om man inte vill ha nå med mig att göra borde man ju vela ha nå att göra med barnet? men men..
Hejhej!
Igår gick det inte riktigt som planerat, jag va så himla sjuk.. Oh va sjuk jag va, mådde illa, spydde, kallsvettades o.s.v
Igår gick det inte riktigt som planerat, jag va så himla sjuk.. Oh va sjuk jag va, mådde illa, spydde, kallsvettades o.s.v
Ultraljudet gick inte heller som planerat, inget bra eller dåligt blev sagt men jag ska tillbaka och göra ett nytt nästa fredag.. Då kommer det nog att gå bra, och förhoppningsvis så komme rjag också må bra då :)
Saker och ting är inte riktigt som det ska mellan mig och pappan. Bråk, jämt.
Saker och ting är inte riktigt som det ska mellan mig och pappan. Bråk, jämt.
Och han har planer om att flytta bort och börja i nån skola IGEN, och att sen åka bort nästa sommar.
SMART KILLE.
Blir ju bara så himla less. Nästa sommar finns det ju en bebis här... Hur tänker han (?)
Jag menar inte för min skull men för barnets.
Jag menar inte för min skull men för barnets.
LEEEEEEEEEEEESS!
ALLA SOM ÄR SÅ NEGATIV KAN VÄL BARA DRA ÅT HELVETE OCH BEHÅLLA ÅSIKTERNA FÖR SIG SJÄLVA ISTÄLLER FÖR ATT FÖRSTÖRA FÖR ANDRA!?
Jag är så trött på att alla ska hålla på och haka på mig och säga att det inte funkar att ha ett barn och bo hemma när man inte har gått ur skolan.
Jag ser det så här, jag har haft det i flera veckor utan att veta, inte ett tecken för än om 2 veckor sedan typ. Det här känns som om det är meningen eftersom jag inte vetat nå.
Jag känner att jag faktiskt kan ge det här barnet ett bra liv. Pappan kommer ju också bry sig oavsett vad, han och jag är ju tillsammans än så länge och förhoppningsvis det när bebisen kommer också. Jag kan ALLTID ta upp skolan igen, det blir aldrig försent. Så fort bebisen är här och allt känns bra så kommer jag fortsätta plugget.
Det här kommer bli bra så länge alla negativa jävlar dra, visst det är inte många som sagt negativa grejer men det kan va samma personer som inte ger upp. Jag har flera som är positiv är negativ så jag fortsätter med mitt stöd.
Jag ser det så här, jag har haft det i flera veckor utan att veta, inte ett tecken för än om 2 veckor sedan typ. Det här känns som om det är meningen eftersom jag inte vetat nå.
Jag känner att jag faktiskt kan ge det här barnet ett bra liv. Pappan kommer ju också bry sig oavsett vad, han och jag är ju tillsammans än så länge och förhoppningsvis det när bebisen kommer också. Jag kan ALLTID ta upp skolan igen, det blir aldrig försent. Så fort bebisen är här och allt känns bra så kommer jag fortsätta plugget.
Det här kommer bli bra så länge alla negativa jävlar dra, visst det är inte många som sagt negativa grejer men det kan va samma personer som inte ger upp. Jag har flera som är positiv är negativ så jag fortsätter med mitt stöd.
mamma
sitter här och kollar på kläder, mammakläder.
Vill ha en sån där tröja det står bebis på magen åt en.
Hamna nästan i bråk i helgen men drog mig ur eftersom nu kan jag inte bara tänka på mig utan barnet också.
Men igår vart det typ bråk när en tog tag i mig och putta på mig och så..
Till slut fick dom honom att släppa mig och då kom dom och försöka få mig där ifrån på nå smidigt sätt för att inte jag skulle få nå slag. Alla började till slut bråka där p.g.a detta,
Vill ha en sån där tröja det står bebis på magen åt en.
Hamna nästan i bråk i helgen men drog mig ur eftersom nu kan jag inte bara tänka på mig utan barnet också.
Men igår vart det typ bråk när en tog tag i mig och putta på mig och så..
Till slut fick dom honom att släppa mig och då kom dom och försöka få mig där ifrån på nå smidigt sätt för att inte jag skulle få nå slag. Alla började till slut bråka där p.g.a detta,
bebis
♥
Nu vet alla typ om det
sitter här i köket och undrar hur fan det kan synas så väl endå nu.
7veckor bara, eller ja.. dom tror ju bara att det är 7 veckor man vet ju inte säkert.
Alexnadra kom på att vi skulle knäppa kort på magen så vi gjorde det!
Ultraljudstid [CHECK]
Har varit till barnmorskan nu. Min mamma, broder och min syster följde med mig, gick fint.
Barnmorskan fixade en ultraljudstid på onsdag klockan halv två, hon tror på ett ungefär att jag har gått i 7 veckor.
Ska ner och se om det stämmer, mår alldeles utmärkt idag då!
love the life
Idag så ska jag säga, jag mår så jävla bra!
Fuck va bra det känns. Lite tankspridd bara men annars är det lugnt.
Man får ta dagarna som dom kommer, woopwoop!
Nu får vi kanske veta ganska precis hur länge.
Nu har jag fått en tid hos barnmorskan.
På fredag, blir nog bra det!
På fredag, blir nog bra det!
En dag
Tänk er, en dag kommer jag också ha en sån mage.
Bebismage, en stor mage.
Fyfan.. det är fint, gud det är jätte fint men shit vad jobbigt.
Senare under tiden får man köpa mammakläder, gud va konstigt.. Jag ska bli mamma! Åhhhhhhh va gulligt!
Köpa bebiskläder, nu behöver man inte bara kolla på dom gulliga kläderna, nu får man köpa såna också!
Bebismage, en stor mage.
Fyfan.. det är fint, gud det är jätte fint men shit vad jobbigt.
Senare under tiden får man köpa mammakläder, gud va konstigt.. Jag ska bli mamma! Åhhhhhhh va gulligt!
Köpa bebiskläder, nu behöver man inte bara kolla på dom gulliga kläderna, nu får man köpa såna också!
Första dagen på.. två veckor (?)
Idag är första dagen på hur länge som helst som jag mår bra på.
Jag mår inte det minsta lilla illa, fyfan va skönt.
Ett minus för att jag är förkyld och har feber, har vart en helvetes natt p.g.a det.
Just nu har jag min fina väninna här som sov hos mig inatt, hon är här och stötta mig.
Ska träffa pappan till barnet idag, han skrev och ville träffas som det verkar.
Vi får väl se hur det blir..
Känslan när man berättar för sina vänner.
Idag har jag berättat för många av mina vänner om hur det är..
Jag har fane mig dom bästa vännerna man kan ha, den bästa familjen nånsin! ♥
Alla har tagit det så himla bra, eller ja... så bra man kan.
Älskar alla er.
Dagen jag fick veta, kom tårarna gång på gång.
Jag tänkte berätta lite om hur jag upptäckte att jag va gravid.
Jag va sjuk i 1,5 vecka..
Jag hade feber dom första dagarna jag mådde dåligt, den så mådde jag illa exakt hela dagarna. Ifrån jag vakna till att jag somna, jag kunde till och med vakna på nätterna av att jag mådde så sjukt illa.
Jag kunde inte äta, inte alls.. Två tuggor på en heldag i typ 3-4 dagar.
Till slut fick jag nog och sa åt mamma att vi vart tvungen att åka på vårdcentralen, och det gjorde vi.
Kom in dit och då fråga dom om jag va med barn och jag sa: Nejnej!
Sen frågade sköterskan om jag gick med på att göra ett graviditetstest och jag gick med på det, jag tyckte det va lika bra så dom fick utesluta att det inte va det.
Jag gjorde testet och gick tillbaka till rummet jag va i.
Hon kom in och jag såg vad hon skulle säga, : Du är gravid. Nu får du tänka efter hur DU känner hur du vill göra. Lyssna inte på andra, detta är upp till dej och vad du känner är rätt.
Jag vart chockad och fattade inte riktigt att det va sant.
Mamma sa att jag skulle känna efter själv, det va bara jag som betämde om hur jag skulle göra.
Jag träffade pappan senare och berättade och han tycker jag ska ta bort det.
Jag grät och grät, hela dagen.
Sen efter det har jag tänkt efter och nu känner jag att om det är så här, så är det nog meningen.
Jag behåller det.
Abort eller behålla det?
Jag är en tjej på sexton år.
Jag har just fått veta att jag är gravid, det är inte säkert om hur långt gånget det är men det är drygt 3-4veckor.
Jag har funderat länge till och från på om hur jag ska göra, om jag ska behålla det eller inte men nu tror jag att jag är säkert på mitt beslut om att behålla det.
Min familj är så himla stöttande på hur jag än gör, ojojoj såå himla förstående och allt dom är, är sjukt.
Jag trodde aldrig att dom kunde stötta mig så mycket som alla gör.
Tänk er, jag är just nu sexton år och det håller på att blida sig till ett barn i min mage.
Jag va jätte orolig om vad min pappa, andra i familjen och mina kompisar skulle säga, men alla har faktiskt varit jätte snälla och sagt att hur jag än gör så stöttar dom mig.
Pappan till barnet sa att jag skulle ta bort det.
Jag vet inte vad han tycker om det här, förhoppningsvis så förstår han varför jag väljer detta beslut och hjälper till och stötta...
Men om han inte skulle det så skulle jag inte bli förvånad.
Jag vet att jag kan klara detta oavsett vad, jag vet att jag kan!
Jag har så jäkla många vid min sida så, jag klara allt just nu känns det som!
Känns som om att jag inte klara av att ta bort de, jag skulle nog bara ångra mig, fyfan va hemskt.
Detta fixar sig till tusen, det måste det och det kommer det.
Det va inte meningen att det skulle bli så här, ett barn liksom.
Men det är inte bara mitt fel, eller bara pappans fel.. "Det krävs två för att dansa tango"
Du har aldrig riktigt funnits där för mig, händer det nå så drar du dej ALLTID ur.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
